Det
finns många skäl att vara emot de olympiska spelen. Men tyvärr får
kritiska analyser av de olympiska spelen praktiskt taget ingen
uppmärksamhet jämfört med den massiva statliga och kommersiella
uppbackningen av spelen. Det hävdar den australiensiske statsvetaren
Brian Martin och lägger fram tio skäl för att vara emot alla olympiska
spel.
(Nedanstående artikel
är skriven av Brian Martin som är professor i samhällsvetenskap vid
universitet i Wollongong i Australien. Första versionen av artikeln
publicerades 1996 i tidskriften Freedom. Därefter har den publicerats i
ett antal tidskrifter. Artikeln har översatts till svenska av Socialistiskt Alternativ och publiceras med tillstånd av författaren.) Det
finns många anledningar till att vara emot de olympiska spelen som vi
känner till dem, inte bara 1996 års eller 2000 års spel utan vartenda
ett av dem. Här ges en kort sammanfattning i form av tio skäl. De
punkter som tas upp här sammanfattar idéer som analyserats på ett
betydligt djupare och mer detaljerat sätt i olika studier. Tyvärr får
kritiska analyser av de olympiska spelen praktiskt taget ingen
uppmärksamhet jämfört med den massiva uppbackningen av spelen från
statligt och kommersiellt håll. Här avses
inte att rikta någon kritik mot hängivna och talangfulla idrottare och
deras supportrar. Inte heller hävdar jag att det inte alls finns något
som är värdefullt med de olympiska spelen. Snarare är mitt argument att
det så stora problem med dem att det borde vara bättre att helt
avskaffa dem. 1. Nationalism Spelen
är en arena för maktpolitik. Spelen i Berlin 1936 använde nazisterna
till att öka sin prestige. USA:s regering ledde en bojkott av spelen i
Moskva 1980 för att protestera mot den sovjetiska invasionen av
Afghanistan. Den sovjetiska regeringen ledde en bojkott av spelen i Los
Angeles 1984 i huvudsak som återbetalning för bojkotten 1980. Den
vanliga retoriken går ut på att sport och politik inte hör ihop, men i
praktiken har de olympiska spelen varit politiska ända från start.
Politik är inblandad i besluten om värdskapet för spelen och vilka
länder som kan delta. Bojkotter av spelen används för att utöva öppna
politiska påtryckningar. Det är just därför att spelen verkar neutrala som det är så effektivt att använda dem för politiska syften. Regeringar
som eftersträvar prestigen i olympiska segrar organiserar träningen av
elitidrottare. På de olympiska spelen förvandlas tävlan mellan
idrottare till tävlan mellan stater. Idrottare kan inte delta om deras
land inte gör det. Individernas och lagens segrar
behandlas som nationella segrar, symboliserade av flaggor och
nationalsånger och utsända runt världen. Mediebevakningen i vissa
länder är ofta vinklad till förmån för landets egna idrottare, och
speglar och förstärker nationalism. Den
Internationella Olympiska Kommittén (IOC), en mycket odemokratisk
organisation, består av representanter för medlemsländerna. IOC är ett
verktyg för internationell politisk kamp. Att vara värd för spelen ses
som en möjlighet att främja nationell prestige. Stater av alla
politiska slag – liberalt demokratiska, kommunistiska, fascistiska,
militära – har ställt sig bakom de olympiska spelen, vilket antyder en
avsaknad av moralisk kärna hos spelen. IOC har eftersträvat att alla
stater ska delta, utan att tillämpa några formella krav. 2. Kommersialism Företagsintressen
penetrerar de olympiska spelen genom att sponsra själva spelen, genom
att sponsra idrottarna och använda idrottarna för kommersiella syften.
Media formar spelen som ett gigantiskt spektakel och främjar
professionalisering och kommersialisering. Idrottare
som är synliga kan göra förtjänster på lukrativ uppbackning.
Sportframgångar blir ett sätt att sälja produkter. Guldmedaljer blir
ett sätt för idrottare och kommersiella sponsorer att tjäna pengar.
Kommersialism och nationalism har undan för undan förvandlat de
olympiska spelen till ett företag enbart för heltidsidrottare, i
verkligheten proffs i allt utom till namnet. Olympiaderna
har blivit big business huvudsakligen genom televisionen. Massmedia
använder sport för att sälja program till annonsörer. Med sin image av att vara det ultimata sportevenemanget är spelen marknadsförarens dröm för att nå en global publik. Genom
massiva inkomster från TV har IOC själv blivit ett stort kommersiellt
företag, som fungerar som ett transnationellt bolag. Dess beslut
dikteras alltmer av pengaflödet. 3. Konkurrens Spelen
är exklusivt konkurrensinriktade. Detta innebär att merparten av de
tävlande i slutändan är förlorare. Fokus ligger på ett fåtal vinnare i
toppen, medan det finns betydligt fler som kämpar i åratal bara för att
misslyckas, ibland på grund av otur eller intriger av sportsliga organ.
I vilket fall innebär tävlan på internationell nivå till sin natur att
bara en liten andel kan bli de slutgiltiga vinnarna. Konkurrens
med höga insatser – olympiska medaljer – innebär att syftet blir seger
till varje pris. Pressen att vinna uppmuntrar otillåten droganvändning,
hemlighetsfullhet med träningsmetoder, försök att psykologiskt
manipulera motståndare, och att man tränar och tävlar fast man är skadad. Betoningen
på konkurrens och seger innebär att sådan fysisk aktivitet, som är mer
deltagar- och samarbetsinriktad, marginaliseras. Idrott kan vara
tillfredsställande och välgörande, både fysiskt och mentalt, för
praktiskt taget varenda en i samhället. Detta händer bara, när det
primära målet är deltagande, inte seger genom konkurrens. De olympiska
spelen är elittävlan mellan idrottare och mellan stater. Fixeringen vid
olympiska framgångar undergräver målet med samarbets- och
deltagarinriktad sport. 4. Manlig dominans Ända
från början har spelen alltid haft många fler män än kvinnor som
deltagare, tränare och funktionärer. Kvinnliga idrottare har fått
mindre ekonomiskt stöd och har färre olympiska sporter att tävla i.
Många nationella olympiska kommittéer har inga kvinnliga medlemmar och
skickar inga kvinnor till spelen. De
tävlingar som ingår i spelen är huvudsakligen sådana som ger män
fördelar, i synnerhet sporter som betonar styrka och hastighet.
Exempelvis är löpnings- och simtävlingar mestadels över på några
sekunder eller minuter. Kvinnorna är redan mycket nära om inte
överlägsna män i extrema uthållighetstävlingar som maratonsimning, men
i olympiaderna dominerar de kortare tävlingsformerna. På liknande sätt
skulle tävlingar som betonar precision och färdighet ge kvinnorna en
större chans. Det skulle vara fullt möjligt att välja eller utforma
tävlingar, som ger kvinnor en lika chans att vinna i direkt konkurrens
med män, men detta har aldrig tagits under övervägande. Istället
förväntas kvinnor att anpassa sig till manliga sporter. Detta hjälper också till att bibehålla betoningen på konkurrens istället för samverkan. Manlig
dominans i den olympiska rörelsen speglar och förstärker mäns övertag i
de sporter som får störst uppmärksamhet i de flesta av världens
länder. 5. Rasism Spelen
skapades av de europeiska eliterna och byggde på västliga sporter.
Genom den världsomspännande publiciteten för olympiaderna och tävlan om
nationell storhet, har fler och fler av dessa sporter anammats i länder där de inte haft folkligt stöd från början. Många
icke-västliga länder har en lång historia av inhemska sporter och
lekar, som inte passar den västliga modellen. Dessa traditioner har
blivit undanträngda. IOC domineras av det västliga synsättet på sport
och verkar inte ta någon notis om icke-västliga stilar och traditioner.
För att inte tala om den rasism som kan visa sig inom och mellan de
olympiska lagen. 6. Våld Många
sporter så som boxning, bågskytte och spjut är modellerade på militära
färdigheter. Ett antal sporter involverar själva våld, inklusive
skenbart “non-contact”-sporter som basketboll. Den intensiva
konkurrensen och partstagandet som är knutet till sporter leder ofta
till att åskådarna blir aggressiva. Vid ett antal tillfällen har
sporthändelser utlöst verkliga krig. I allmänhet kan tävlingsidrott
anses återspegla snarare än minska våldsamheten i det omgivande
samhället. De olympiska spelen skapades för
att främja fred och harmoni. Istället har de helt enkelt
tillhandahållit ytterligare en arena för fortsatt våld mellan individer
i tävlan och mellan stater i kampen för makt och status. Att Aten
tilldelades 1896 års spel stimulerade den grekiska nationalismen,
vilket ledde till krig med Turkiet 1897. Den olympiska rörelsen är
oförmögen att göra sitt ursprungliga mål - att främja fred och
stabilitet - till verklighet. 7. Kändisskap Spelen
främjar en kändiskultur, som fokuserar på stjärnor på bekostnad av
deltagare som inte tillhör eliten. Åskådarna identifierar sig med
olympiska hjältar och tillskriver dem moraliska förtjänster som mod och
integritet. Men kombinationer av tävlingar för specialister plus
premier för att vinna, innebär att olympiska idrottare ofta inte är
lämpliga rollmodeller. De kan utveckla speciella färdigheter och styrka
på bekostnad av övergripande god hälsa, tävla på bekostnad av andra
åtaganden eller värdera personlig framgång mer än att rättvis tävlan
eller att hjälpa andra. Detta är inte idrottarnas fel, utan snarare ett
tecken på elitistisk tävlan, i vilken segrarna glamoriseras av media
och blir potenta symboler för nationell framgång. 8. Teknologisk intensifiering I
ökande utsträckning är tävlingar på olympisk nivå en kamp om att
tillämpa avancerad vetenskap och teknologi i utrustning, träning,
psykologi och droger (lagliga och förbjudna). I exempelvis cykling går
segern lika mycket till den snabbaste cykeln som till den bästa
cyklisten. Kroppar behandlas som maskiner, som medel för målet att
vinna. Den ökande rollen för sofistikerat
vetenskapligt och teknologiskt ingripande innebär att individer och
länder utan de mest avancerade anläggningarna är handikappade och ger
upphov till en annan dimension av rasism inbyggt i olympiaderna. Steg
kan tas för att övervinna detta, till exempel genom att slumpvis
tilldela tävlande standardutrustning, men detta skulle inte tjäna
intressena hos regeringar med ett teknologiskt övertag. 9. Åskådarskap Att
titta på sådan idrott som olympiaderna inordnar åskådarna (framför allt
män) i ett dominerande värdesystem, som handlar om konkurrensinriktad
strävan efter framgång. Under sken av att njuta av underhållningen och
stödja sitt favoritlag eller favoritidrottare, blir åskådarna itutade
antagandet att livet är en tävlan, att reglerna är rättvisa, att
merparten av belöningarna går till vinnarna, och att förlorarna bara
har sig själva att skylla. Dessa idéer är lämpliga för att hålla kvar
arbetarna i den vanliga trampkvarnen. Det är på grund av likheterna
mellan tävlingssport och konkurrerande företag som sport-metaforer
(”level playingfield” [se not], ”göra mål”) är så vanliga på icke-sportsliga områden. 10. Statlig repression Olympiska
spel är platsen för inskränkta medborgerliga rättigheter. På grund av
den stora publiken och det enorma symboliska värdet försöker olika
grupper göra sig hörda genom att störa spelen, vilket nödvändiggör
speciallagar och speciell polisövervakning för att förhindra avbrott.
Terrorister använde olympiaden i München 1972 som podium. I takt med
att insatsen stiger ökar också kontrollen av människors möjligheter att
uttrycka avvikande åsikter. Strategier för förändring A. Reformera de olympiska spelen Olika
idéer har lagts fram i syfte att eliminera några av problemen med
spelen. Ett sådant förslag är en permanent plats som till exempel Aten.
Det skulle plocka bort det politiska spelet kring valet av plats, där
speciella presenter till IOC-ledamöterna har blivit rutin. Ett annat är
att ha flera platser för spelen, så att belastningen (finansiellt och
symboliskt) på en enda stad skulle minska. Ytterligare en annan är att
låta idrottarna representera enbart sig själva och inte länder. De
skulle kunna ha likadana uniformer. Lagsporter kunde tas bort. Detta
skulle minska den nationalistiska identifikationen. Dessa och andra
liknande idéer är bra, men de möter motstånd från kommersiella och
nationella intressen och kommer knappast att införas av IOC, dominerat
som det är av dessa intressen. B. Använda spelen som en plats för politisk kamp Ett
annat sätt är att acceptera spelen som de är men använda dem som en
plats för att bedriva olika kampanjer. Vid de olympiska spelen i Mexiko
1968 gjorde svarta löpare på prispallen en black power-hälsning vilket
fick ett enormt symboliskt genomslag. Men
rent generellt är denna strategi inte speciellt fruktbar. Det kräver
enorma ansträngningar att bli olympisk idrottare, och dessutom är
möjligheterna att göra politiska gester väldigt begränsade. För
ickeidrottare finns det möjligheter att protestera, men spelen ger
inget ”level playingfield” för politiskt bruk. Regeringar och bolag har
störst möjligheter att använda spelen för sina egna syften, antingen
genom sportsliga framgångar, bojkotter eller bara annonsering. C. Utmana de olympiska spelen Ett
sätt att hantera frågan är att helt enkelt ignorera spelen. Detta låter
enkelt men kan bli ganska betydelsefullt om ens anhöriga och vänner
förväntar sig att man skall vara entusiastisk över det olympiska
spektaklet. Ett annat sätt är att aktivt
motsätta sig spelen, till exempel genom att skriva brev, sprida
flygblad, arrangera protester, producera satiriskt material, bojkotta
kommersiella sponsorer och många andra tillvägagångssätt. Detta har
fördelen att det går utöver ren individuell kritik. Men snabba resultat
kommer att bli svåra att se, med tanke på de globala krafter som backar
upp spelen. Ett tredje sätt att närma sig
frågan är att verka för alternativa spel. På 1920 och 30-talet fanns
det arbetarspel som undvek mycket av nationalismen och överklassprägeln
hos olympiaderna. Problemet med denna strategi är att varje spel som
blir ett verkligt alternativ till olympiaderna troligtvis kommer att få
dras med samma sorts problem, som kommersialism, konkurrens och
åskådarskap. Ett fjärde sätt är att
främja samarbetsspel (inte olympiska spel utan spel som faktiskt är
roliga) och andra alternativ till idrottens psykosociala funktion. En
del former av drama och rollspel skulle kunna åstadkomma detta. Fungerande
alternativ till konkurrenssport behöver undersökas mycket mera och även
utprovas i praktiken. Men i dagsläget läggs väldigt mycket mera pengar
och möda ner på simningens biomekanik, förbättrade tennisracketar och
designer-droger för idrottare än på samarbetsspel. Brian Martin. Not:
I den mån ”level playingfield” översätts till svenska brukar det
översättas i stil med ”rättvis spelplan”, dvs samma regler gäller för
alla. Ö.a Läs mer: På Brian Martins hemsida
återfinns artikeln tillsammans med en läslista. På hemsidan återfinns
också ytterligare artiklar om de olympiska spelen och en rad andra
frågor. |