Hem
----
Tio skäl att vara emot alla olympiska spel      

Det finns många skäl att vara emot de olympiska spelen. Men tyvärr får kritiska analyser av de olympiska spelen praktiskt taget ingen uppmärksamhet jämfört med den massiva statliga och kommersiella uppbackningen av spelen. Det hävdar den australiensiske statsvetaren Brian Martin och lägger fram tio skäl för att vara emot alla olympiska spel.

(Nedanstående artikel är skriven av Brian Martin som är professor i samhällsvetenskap vid universitet i Wollongong i Australien. Första versionen av artikeln publicerades 1996 i tidskriften Freedom. Därefter har den publicerats i ett antal tidskrifter.
Artikeln har översatts till svenska av Socialistiskt Alternativ och publiceras med tillstånd av författaren.)

Det finns många anledningar till att vara emot de olympiska spelen som vi känner till dem, inte bara 1996 års eller 2000 års spel utan vartenda ett av dem. Här ges en kort sammanfattning i form av tio skäl. De punkter som tas upp här sammanfattar idéer som analyserats på ett betydligt djupare och mer detaljerat sätt i olika studier. Tyvärr får kritiska analyser av de olympiska spelen praktiskt taget ingen uppmärksamhet jämfört med den massiva uppbackningen av spelen från statligt och kommersiellt håll.

Här avses inte att rikta någon kritik mot hängivna och talangfulla idrottare och deras supportrar. Inte heller hävdar jag att det inte alls finns något som är värdefullt med de olympiska spelen. Snarare är mitt argument att det så stora problem med dem att det borde vara bättre att helt avskaffa dem. 

1. Nationalism

Spelen är en arena för maktpolitik. Spelen i Berlin 1936 använde nazisterna till att öka sin prestige. USA:s regering ledde en bojkott av spelen i Moskva 1980 för att protestera mot den sovjetiska invasionen av Afghanistan. Den sovjetiska regeringen ledde en bojkott av spelen i Los Angeles 1984 i huvudsak som återbetalning för bojkotten 1980.

Den vanliga retoriken går ut på att sport och politik inte hör ihop, men i praktiken har de olympiska spelen varit politiska ända från start. Politik är inblandad i besluten om värdskapet för spelen och vilka länder som kan delta. Bojkotter av spelen används för att utöva öppna politiska påtryckningar. Det är just därför att spelen verkar neutrala som det är så effektivt att använda dem för politiska syften.

Regeringar som eftersträvar prestigen i olympiska segrar organiserar träningen av elitidrottare. På de olympiska spelen förvandlas tävlan mellan idrottare till tävlan mellan stater. Idrottare kan inte delta om deras land inte gör det.  Individernas och lagens segrar behandlas som nationella segrar, symboliserade av flaggor och nationalsånger och utsända runt världen. Mediebevakningen i vissa länder är ofta vinklad till förmån för landets egna idrottare, och speglar och förstärker nationalism.

Den Internationella Olympiska Kommittén (IOC), en mycket odemokratisk organisation, består av representanter för medlemsländerna. IOC är ett verktyg för internationell politisk kamp. Att vara värd för spelen ses som en möjlighet att främja nationell prestige. Stater av alla politiska slag – liberalt demokratiska, kommunistiska, fascistiska, militära – har ställt sig bakom de olympiska spelen, vilket antyder en avsaknad av moralisk kärna hos spelen. IOC har eftersträvat att alla stater ska delta, utan att tillämpa några formella krav.

2. Kommersialism

Företagsintressen penetrerar de olympiska spelen genom att sponsra själva spelen, genom att sponsra idrottarna och använda idrottarna för kommersiella syften. Media formar spelen som ett gigantiskt spektakel och främjar professionalisering och kommersialisering.

Idrottare som är synliga kan göra förtjänster på lukrativ uppbackning. Sportframgångar blir ett sätt att sälja produkter. Guldmedaljer blir ett sätt för idrottare och kommersiella sponsorer att tjäna pengar. Kommersialism och nationalism har undan för undan förvandlat de olympiska spelen till ett företag enbart för heltidsidrottare, i verkligheten proffs i allt utom till namnet.

Olympiaderna har blivit big business huvudsakligen genom televisionen. Massmedia använder sport för att sälja program till annonsörer.  Med sin image av att vara det ultimata sportevenemanget  är spelen  marknadsförarens dröm för att nå en global publik.

Genom massiva inkomster från TV har IOC själv blivit ett stort kommersiellt företag, som fungerar som ett transnationellt bolag. Dess beslut dikteras alltmer av pengaflödet.   

3. Konkurrens

Spelen är exklusivt konkurrensinriktade. Detta innebär att merparten av de tävlande i slutändan är förlorare. Fokus ligger på ett fåtal vinnare i toppen, medan det finns betydligt fler som kämpar i åratal bara för att misslyckas, ibland på grund av otur eller intriger av sportsliga organ. I vilket fall innebär tävlan på internationell nivå till sin natur att bara en liten andel kan bli de slutgiltiga vinnarna.

Konkurrens med höga insatser – olympiska medaljer – innebär att syftet blir seger till varje pris. Pressen att vinna uppmuntrar otillåten droganvändning, hemlighetsfullhet med träningsmetoder, försök att psykologiskt manipulera motståndare, och att man  tränar och tävlar fast man är skadad.

Betoningen på konkurrens och seger innebär att sådan fysisk aktivitet, som är mer deltagar- och samarbetsinriktad, marginaliseras. Idrott kan vara tillfredsställande och välgörande, både fysiskt och mentalt, för praktiskt taget varenda en i samhället. Detta händer bara, när det primära målet är deltagande, inte seger genom konkurrens. De olympiska spelen är elittävlan mellan idrottare och mellan stater. Fixeringen vid olympiska framgångar undergräver målet med samarbets- och deltagarinriktad sport. 

4. Manlig dominans

Ända från början har spelen alltid haft många fler män än kvinnor som deltagare, tränare och funktionärer. Kvinnliga idrottare har fått mindre ekonomiskt stöd och har färre olympiska sporter att tävla i. Många nationella olympiska kommittéer har inga kvinnliga medlemmar och skickar inga kvinnor till spelen.

De tävlingar som ingår i spelen är huvudsakligen sådana som ger män fördelar, i synnerhet sporter som betonar styrka och hastighet. Exempelvis är löpnings- och simtävlingar mestadels över på några sekunder eller minuter. Kvinnorna är redan mycket nära om inte överlägsna män i extrema uthållighetstävlingar som maratonsimning, men i olympiaderna dominerar de kortare tävlingsformerna. På liknande sätt skulle tävlingar som betonar precision och färdighet ge kvinnorna en större chans. Det skulle vara fullt möjligt att välja eller utforma tävlingar, som ger kvinnor en lika chans att vinna i direkt konkurrens med män, men detta har aldrig tagits under övervägande. Istället förväntas kvinnor att anpassa sig till manliga sporter. Detta hjälper  också till att bibehålla betoningen på konkurrens istället för samverkan.

Manlig dominans i den olympiska rörelsen speglar och förstärker mäns övertag i de sporter som får störst uppmärksamhet i de flesta av världens länder. 

5. Rasism

Spelen skapades av de europeiska eliterna och byggde på västliga sporter. Genom den världsomspännande publiciteten för olympiaderna och tävlan om nationell storhet, har fler och fler av dessa sporter anammats  i länder där de inte haft folkligt stöd från början.

Många icke-västliga länder har en lång historia av inhemska sporter och lekar, som inte passar den västliga modellen. Dessa traditioner har blivit undanträngda. IOC domineras av det västliga synsättet på sport och verkar inte ta någon notis om icke-västliga stilar och traditioner. För att inte tala om den rasism som kan visa sig inom och mellan de olympiska lagen.

 6. Våld

Många sporter så som boxning, bågskytte och spjut är modellerade på militära färdigheter. Ett antal sporter involverar själva våld, inklusive skenbart “non-contact”-sporter som basketboll. Den intensiva konkurrensen och partstagandet som är knutet till sporter leder ofta till att åskådarna blir aggressiva. Vid ett antal tillfällen har sporthändelser utlöst verkliga krig. I allmänhet kan tävlingsidrott anses återspegla snarare än minska våldsamheten i det omgivande samhället.

De olympiska spelen skapades för att främja fred och harmoni. Istället har de helt enkelt tillhandahållit ytterligare en arena för fortsatt våld mellan individer i tävlan och mellan stater i kampen för makt och status. Att Aten tilldelades 1896 års spel stimulerade den grekiska nationalismen, vilket ledde till krig med Turkiet 1897. Den olympiska rörelsen är oförmögen att göra sitt ursprungliga mål - att främja fred och stabilitet - till verklighet.

 7. Kändisskap

Spelen främjar en kändiskultur, som fokuserar på stjärnor på bekostnad av deltagare som inte tillhör eliten. Åskådarna identifierar sig med olympiska hjältar och tillskriver dem moraliska förtjänster som mod och integritet. Men kombinationer av tävlingar för specialister plus premier för att vinna, innebär att olympiska idrottare ofta inte är lämpliga rollmodeller. De kan utveckla speciella färdigheter och styrka på bekostnad av övergripande god hälsa, tävla på bekostnad av andra åtaganden eller värdera personlig framgång mer än att rättvis tävlan eller att hjälpa andra. Detta är inte idrottarnas fel, utan snarare ett tecken på elitistisk tävlan, i vilken segrarna glamoriseras av media och blir potenta symboler för nationell framgång. 

8. Teknologisk intensifiering

 I ökande utsträckning är tävlingar på olympisk nivå en kamp om att tillämpa avancerad vetenskap och teknologi i utrustning, träning, psykologi och droger (lagliga och förbjudna). I exempelvis cykling går segern lika mycket till den snabbaste cykeln som till den bästa cyklisten. Kroppar behandlas som maskiner, som medel för målet att vinna.

Den ökande rollen för sofistikerat vetenskapligt och teknologiskt ingripande innebär att individer och länder utan de mest avancerade anläggningarna är handikappade och ger upphov till en annan dimension av rasism inbyggt i olympiaderna.   Steg kan tas för att övervinna detta, till exempel genom att slumpvis tilldela tävlande standardutrustning, men detta skulle inte tjäna intressena hos regeringar med ett teknologiskt övertag.

 9. Åskådarskap

Att titta på sådan idrott som olympiaderna inordnar åskådarna (framför allt män) i ett dominerande värdesystem, som handlar om konkurrensinriktad strävan efter framgång. Under sken av att njuta av underhållningen och stödja sitt favoritlag eller favoritidrottare, blir åskådarna itutade antagandet att livet är en tävlan, att reglerna är rättvisa, att merparten av belöningarna går till vinnarna, och att förlorarna bara har sig själva att skylla. Dessa idéer är lämpliga för att hålla kvar arbetarna i den vanliga trampkvarnen. Det är på grund av likheterna mellan tävlingssport och konkurrerande företag som sport-metaforer (”level playingfield” [se  not], ”göra mål”) är så vanliga på icke-sportsliga områden.

10. Statlig repression

Olympiska spel är platsen för inskränkta medborgerliga rättigheter. På grund av den stora publiken och det enorma symboliska värdet försöker olika grupper göra sig hörda genom att störa spelen, vilket nödvändiggör speciallagar och speciell polisövervakning för att förhindra avbrott. Terrorister använde olympiaden i München 1972 som podium. I takt med att insatsen stiger ökar också kontrollen av människors möjligheter att uttrycka avvikande åsikter. 

Strategier för förändring

A. Reformera de olympiska spelen

Olika idéer har lagts fram i syfte att eliminera några av problemen med spelen. Ett sådant förslag är en permanent plats som till exempel Aten. Det skulle plocka bort det politiska spelet kring valet av plats, där speciella presenter till IOC-ledamöterna har blivit rutin. Ett annat är att ha flera platser för spelen, så att belastningen (finansiellt och symboliskt) på en enda stad skulle minska. Ytterligare en annan är att låta idrottarna representera enbart sig själva och inte länder. De skulle kunna ha likadana uniformer. Lagsporter kunde tas bort. Detta skulle minska den nationalistiska identifikationen. Dessa och andra liknande idéer är bra, men de möter motstånd från kommersiella och nationella intressen och kommer knappast att införas av IOC, dominerat som det är av dessa intressen. 

B. Använda spelen som en plats för politisk kamp

Ett annat sätt är att acceptera spelen som de är men använda dem som en plats för att bedriva olika kampanjer. Vid de olympiska spelen i Mexiko 1968 gjorde svarta löpare på prispallen en black power-hälsning vilket fick ett enormt symboliskt genomslag.

Men rent generellt är denna strategi inte speciellt fruktbar. Det kräver enorma ansträngningar att bli olympisk idrottare, och dessutom är möjligheterna att göra politiska gester väldigt begränsade. För ickeidrottare finns det möjligheter att protestera, men spelen ger inget ”level playingfield” för politiskt bruk. Regeringar och bolag har störst möjligheter att använda spelen för sina egna syften, antingen genom sportsliga framgångar, bojkotter eller bara annonsering.

C. Utmana de olympiska spelen

Ett sätt att hantera frågan är att helt enkelt ignorera spelen. Detta låter enkelt men kan bli ganska betydelsefullt om ens anhöriga och vänner förväntar sig att man skall vara entusiastisk över det olympiska spektaklet.

Ett annat sätt är att aktivt motsätta sig spelen, till exempel genom att skriva brev, sprida flygblad, arrangera protester, producera satiriskt material, bojkotta kommersiella sponsorer och många andra tillvägagångssätt. Detta har fördelen att det går utöver ren individuell kritik. Men snabba resultat kommer att bli svåra att se, med tanke på de globala krafter som backar upp spelen.

Ett tredje sätt att närma sig frågan är att verka för alternativa spel. På 1920 och 30-talet fanns det arbetarspel som undvek mycket av nationalismen och överklassprägeln hos olympiaderna. Problemet med denna strategi är att varje spel som blir ett verkligt alternativ till olympiaderna troligtvis kommer att få dras med samma sorts problem, som kommersialism, konkurrens och åskådarskap.

Ett fjärde sätt är att främja samarbetsspel (inte olympiska spel utan spel som faktiskt är roliga) och andra alternativ till idrottens psykosociala funktion. En del former av drama och rollspel skulle kunna åstadkomma detta.  Fungerande alternativ till konkurrenssport behöver undersökas mycket mera och även utprovas i praktiken. Men i dagsläget läggs väldigt mycket mera pengar och möda ner på simningens biomekanik, förbättrade tennisracketar och designer-droger för idrottare än på samarbetsspel.

Brian Martin.

Not: I den mån ”level playingfield” översätts till svenska brukar det översättas i stil med ”rättvis spelplan”, dvs samma regler gäller för alla. Ö.a

Läs mer:
Brian Martins hemsida återfinns artikeln tillsammans med en läslista. På hemsidan återfinns också ytterligare artiklar om de olympiska spelen och en rad andra frågor.